Hur jag åter blev IK

Jag skrev i min första post att det är jag som är internetknullaren och det är bara delvis sant. Jag var internetknullaren under flera år men har haft ett par långa avbrott p g a långvariga monogama relationer. Den senaste har nu upphört och det är dags att åter ikläda sig rollen som internetknullare.

Det kanske kan framstå som okänsligt att som internetknullare bara knulla runt med en massa tjejer man raggar upp på internet, men vad många inte förstår är att slutmålet med mitt internetknullande är att upphöra som internetknullare och bli en pojkvän med en flickvän och därefter leva lycklig i alla mina dagar. Eller, är det verkligen så, frågar jag mig nu, kanske är det så att jag i grund och botten - i mitt urtillstånd - är internetknullare och som jag nämnde ovan bara drabbas av perioder av monogama relationer? Eller är jag en tämligen vanlig person som har perioder av internetknullande? Jag ska vara ödmjuk här (vilket kommer vara en ovanlighet i den här bloggen) och låta den frågan hänga i luften för att besvaras av som komma skall.

I alla fall så hade jag tagit mig en bläcka fredagen den 31 mars och vaknade den 1 april av att telefonen ringer. Jag svarar med pumpande huvudvärk och morgonkraxig röst bara för att höra min flickväns upprörda röst i andra änden. Hon säger att det inte funkar och att hon inte längre har för avsikt att vara min flickvän. Hon orkar helt enkelt inte längre. Hennes röst ger mig intrycket av att det inte är något hon säger för att öppna upp en diskussion utan snarare det omvända. Samtalet blir kort och jag återgår till min bakfylla. När den värsta huvudvärken gått över börjar jag inse att det här inte är ett aprilskämt utan att en realitet. Två år av tvåsamhet kommer vara blott ett minne och jag är återigen ensam. Det är både en lättnad och en oerhörd saknad. Vi hade kommit till en punkt då det var dags att bestämma sig helhjärtat, ska vi gifta oss? skaffa barn? hund? volvo? espressomaskin? gemensam epostadress? matchande joggindresser. Ja ni vet, hur det brukar bli. Nu behövde jag inte längre oroa mig över min tveksamhet.

Sedan följde ett par dagar av tvekan om det kanske skulle gå att lappa ihop, men efter ett långt telefonsamtal så insåg jag att det nog var ett rätt tveksamt alternativ. Alltså kvarstod blott en sak;

jag måste åter bli internetknullaren.